Klibbal
Latin: Alnus glutinosa
Utbredning: Klibbalen
har sin naturliga nordgräns strax norr om Vänern, vid
Värmland och Gästrikland. Den förekommer dock odlad
ända upp till Haparanda.
Beskrivning: Den är ett pionjärträd
och växer fort i ungdomen. Klibbalen kan föryngras genom
fröspridning och stubbskott. Det vanligaste och säkraste
sättet att etablera ett albestånd på en ny mark
är genom plantering, då uppfrysningsrisken för
plantorna är stor. Finns redan al på marken är
stubb- och rotskottsföryngring att föredra. Efter 2-3
generationer är konditionen så nedsatt av röta
att man får plantera om beståndet på nytt. Klibbalen
är ett ljusälskande trädslag och tål bara
tät överskuggning i plantstadiet. Den kan bli upp till
30 m hög och över 100 år gammal. Klibbalen har
fått sitt namn av att dess blad är klibbiga precis
när de slagit ut. Klibbalen är lämplig att ha som
skärmträd då den är ett pionjärträd,
frosthärdig och bidrar till att öka markens kvävehalt.
Den är inte så begärlig som viltfoder.
www.losa.nu
http://www.losa.nu 
Vänster bild visar klibbalens knopp och höger bild
visar klibbalens blad.
Knopp: Knopparna är klibbiga av harts och
bruna till färgen. De är kala och lite spetsiga.
Blad: Bladen är ovala med grovt sågtandad
kant. Toppen av bladet är inte spetsig utan har istället
en inbuktning. Bladen har liksom knopparna ett klibbigt hartsöverdrag,
detta gäller främst de unga bladen.
Miljö: Den föredrar fuktiga och näringsrika
marker med djupa jordar och rörligt markvatten. Klibbalen
är det svenska trädslag som trivs bäst på
blöta marker. Den kan växa i öppet, rörligt
vatten.
Virke: Både splint- och kärnved är
ljust rödbrun. Virket är lätt och mjukt. Det är
lätt att torka, limma, ytbehandla och impregnera.
Användning: Virket används som slöjdvirke,
inom möbelindustrin, till trätofflor, leksaker, massa
och etuier.
|
