Gråal
Latin: Alnus incana
På rötterna har både gråalen och klibbalen
små utväxter som innehåller bakterier (strålsvampar).
Dessa bildar näring av det kväve som finns i luften
i sådana mängder att det räcker åt trädet
också. En del av kvävet rinner ut i jorden och kan
där utnyttjas av andra växter, vilket gör alen
till ett viktigt träd för många växter. Den
kväverika förnan förbättrar markens näringsinnehåll
varför alen räknas som en markförbättrare.
Symbiosen med strålsvamparna är en viktig förklaring
till varför alarna är framgångsrika pionjärträd.
Utbredning: Den
har sin naturliga sydgräns vid Vänern och Vättern.
Beskrivning: Gråalen passar att ha som
skärmträd då den är frosthärdig, pionjärträd
och dessutom bidrar till att öka markens kvävehalt.
Den kan bli omkring 15 m hög och 100 år gammal. Föryngringen
kan ske genom fröspridning, stubbskott eller rotskott. Det
vanligaste och säkraste sättet att etablera ett albestånd
på en ny mark är genom plantering på grund av
att uppfrysningsrisken för plantorna är stor. Finns
redan al på marken, är en stubb- och rotskottsföryngring
att föredra.
www.losa.nu
http://www.losa.nu 
Vänster bild visar gråalens knopp och höger
bild visar gråalens blad.
Knopp: Knopparna är klädda med hår
och är mörkt bruna till färgen. De är kortare,
mer runda i toppen och har kortare skaft än klibbalens.
Blad: Bladen är ovala till skillnad från
klibbalens spetsiga. Kanterna är sågtandade och undersidan
är luden. De är ca 10 cm långa. Bladens ovansida
är matt grönfärgad och undersidan är grågrön.
Det är den grågröna färgen som gett gråalen
dess namn.
Miljö: Gråalen föredrar fuktiga
och näringsrika marker med kalkinslag. Den har inte så
högt krav på vatten som klibbalen, utan kan växa
bra även på torrare marker.
Virke: Virket är mjukt och lätt. Splint-
och kärnved ser likadan ut, ljust rödbrun. Det är
lätt att torka, limma, ytbehandla och impregnera.
Användning: Alveden används till trätofflor,
etuier, leksaker, massa och som slöjdvirke.
|
